Wolrath Media

Megabloggaren Seth Godin (jaja, mega i den del av världen som bryr sig om digital marknadföring - entreprenörskap och närliggande områden) har skrivit sin 3000:e postning på Seth Godins Blog. “Det är de 2500 första som är de svåraste, sen går det av bara farten” blev hans one-liner för dagen. (Seth har ju dessutom hunnit med att skriva några böcker.) För att fira tilldragelsen uppmanar han sina läsare att starta en blogg eller, om de redan har en, skriva ett intressant inlägg.

Själv skriver jag inlägg nummer 13 i den här något sporadiska företagsbloggen och ägnar det åt trovärdighetskontroll. På jobbet har vi anlitat en konsult som under en kortkort tidsperiod ska hjälpa oss med arbetet att nå ut bland svenska bloggare med budskapet om fastekampanjen 2009 och den insamlingsite vi startat.  Så fort jag fick förfrågan om att vara kontaktperson hos oss gick jag ut och googlade personen ifråga. Utan att tänka närmare på det. Självklart vill jag veta vem vi anlitar, jag vill skaffa mig en bild av personen och  - framförallt - om han eller hon har ordentligt på fötterna. När jag sen läser Seth Godins 3000:e postning och de exempel på “googlefu” (digitala fotavtryck) han tar upp kopplar jag ihop min egen googling av konsulten med Ohsohightechs postning Har du tänkt på hur du framstår på Facebook?

Min fundering blir ungefär såhär: Våra “digitala personligheter” flyttar upp i molnet och frigör sig från siter, tjänster och program. Hur  kommer då vårt behov av att kunna (vilja?) vara privat personliga med delar av vårt digitala liv att se ut? Eller kommer utvecklingen ha kommit så långt att vi som googlar på konsulter eller jobbsökare har lärt oss att skilja på privat privat och det som är relevant för en anställning eller anlitande? På en föreläsning på jobbet berättades om en läkarstuderande som levde ett tämligen öppet digitalt liv med Youtubefilmer på sig själv, bilddagbok, träningsdagbok och blogg. På frågan om hur han skulle hantera att framtida patienter kommer att kunna googla fram filmer på när doktorn piercar sig eller kanske badar naken i en fontän svarade han ungefär; “Jag litar på att de kommer att förstå skillnaden mellan privatpersonen som, när han var ung och full, badade naken i en fontän och yrkespersonen, doktorn.”

Vi får väl se. Alla vill vi väl smickra oss själva med att vara så förstående och fria i sinnet. Men i verkligheten? Kommer inte nyfikenheten att ta överhanden?